tänkt mycket under dom här dagarna som gått.. Egentligen vill jag bara lägga mig ner på golvet skriva ut all ilska, gråta ut alla mina tårar, låta dom torka och vänta på nya, sitta upp om nätterna och bara stirra in i väggen. Vad hände egentligen?

Jag vet inte vad är med mig längre, jag antar att det bara är en sån period. Där allting rasar men jag står kvar på samma plats. Jag har inget att komma med, jag vill inte leva såhär. Så jag gör en förändring, något stort. Jag minns inte hur det är att vara riktigt lycklig, jag tror inte jag vill falla tillbaka. Jag minns inte den natten jag inte grät.. Allt jag har kvar är minnerna med dig, och du snurrar i mitt huvud 24/7. Du var allt, allt en tjej kunde önska sig..

Att inte få vara den man är, eller inte kunna acceptera eller respektera en människa för att den väljer att inte vara som alla andra. Varför? Är det sånt man aldrig får svar på..? I don't know, men just nu känns allt så svårt.. Jag vill bara vara lycklig igen!