skrev en krönika om saknad och att våga att resa sig upp nyss. visste inte om jag vågade lägga upp den men here you got.


 jag skäms över min saknad. det känns som att det har gått för lång tid för att jag inte  ska ha kommit över dig. att utgångsdatumet gick ut alldeeles för länge sedan. jag lider inte av någon sjukdom, har inte förlorat ett ben, en arm eller blind. men min kropp är hel. men inuti känns det ibland som att jag är sjuk och att det fattas en pusselbit. Den som skulle göra min insida hel. ska man behöva leva så? Gå igenom hela livet. Jag ler nästan konstant och förtränger alla tankar om honom så gått de går. Jag har alltid sett mig själv som en stark tjej som är galenoch skiter i vad folk tycker och tänker om mig.Att jag skulle kunna leva ensam hela livet och tå och dansa på bordet tills jag dör. Men ibland är det svårt att förtränga den stora saknaden jag bär inom mig. Jag försöker. Jag dansar. Jag skrattar och är lycklig, men det betyder inte att jag är hel. Jag har ,ånga gånger tänkt på om jag ångrar att jag träffade honom. Jag har kommit fram till att all skit jag har fått och ta och hur många gånger jag faliit ner i gråt, någon stans har det hjälp mig och jag har blivit så mycket starkare. För ett år sedan ville jag bara lägga mig ner och dö. kasta bort mitt liv åt helvete och aldig mer vända mig om igen. Nu harjag ändrat inställning på livet och börjat om. Ser det sm lärorikt och inte som förlorat. Det är klart jag saknar och gråter. Men jag vågar vända mig om och stirra mig blind på min saknad och på vår tid. och det är då jag vet att jag är. Juste det så mycket starkare