Jag vet inte var jag ska börja, eller var jag ska sluta mina meningar. Den senaste tiden har jag mått riktigt dåligt, även om jag håller humöret uppe i bloggen. Låtsas som allt är okej.. För det är lättast så, för alla. Att låtsas le, skratta, vara lycklig och få folk att tro att " ja den tjejen har allt, hon är lycklig ". Ingen ser hur jag bryts ner, ingen tar sig tid att fråga. För man tar för givet att denna tjej mår bra och är lycklig. Men om någon skulle ge mig en kram skulle jag bryta ihop.

Snälla låt mig bara få leva.. Låt mig slippa tänka, vara orolig, känna mig ensam och helt tom i kroppen. Låt mig skratta och le på riktigt. Låt mig göra vad jag vill, utan att folk ska hata mig för det jag gör. Låt mig slippa allt som hänt, bara kunna gå vidare med allt jag har nu. Allt har försvunnit ur mig.. Jag känner mig tom och ensam. Knappt så jag får fram ord längre. Jag behöver få känna värme, någon som inte ger upp hoppet om mig, även om jag har gjort det för längesen. Jag kommer knappt ihåg vad som tog mig upp på fötter igen, men just nu känns det som jag ramlat tillbaka där jag började mig kamp om lyckan.. Den där rutan, men fyra raka sträck. Mitt liv känns nästan som dominobrickor.. Faller en faller alla.

Ibland önskar jag att jag inte kunde bli kär, jag vill både vara blind och döv på samma gång. Jag vill heller inte få allting att låta som de vore perfekt, för mitt liv är långt ifrån perfekt. Man skapar sig en illusion för att få verkligheten verka bättre, men så småningom vaknar man upp och inser att allting bara var en dröm och då gör allting bara så mycket ondare. Jag antar att de är så det är.. Kärlek gör ont. Att jag aldrig lär mig..

Men hur glömmer man? Bara radera allt, minnen, alla känslor. Hur lär man sig att sova i en tom säng? Hur hindrar man tårarna rinna när man hör låtar som påminner en, eller ser bilder på det som en gång var? Att inte känna den där känslan av att du står och håller om mig, eller att du pussar på mig. Varför..? Varför kan jag aldrig hitta svaren, varför måste det alltid bli fel när det gäller kärlek. Jag börjar tvivla på att äkta kärlek finns.. Att se någon på stan men en kille i handen, jag känner hur smärtan bara knyts åt mig hjärta. Och jag önskar att det var du och jag som gick där.. Tiden läker alla sår, och minnerna suddas ut. En blick som sa dig tre ord, men som aldrig möter din igen.. Det gör ont..

Jag vet inte vad jag ville med detta inlägg, få ut en del av mina känslor kanske. Det är fortfarande min blogg, men jag börjar undra om det är ni som har makten över den, något som ni skulle vilja tro iallafall.